Jag önskar mest att jag var liten nog och fick min mammas armar runt om mig, sittandes i hennes knä. Det kommer bli bra säger hon medans hon stryker sin hand över min panna och hår. 

Men nu är jag 22år, jag har barn och kan inte ge upp på samma vis som jag alltid har gjort.

Förr så var jag vaken hela dygn, åt inte och bara satt i min säng. Eller så sov jag i flera dygn och ville aldrig mer vakna upp.

Men nu måste jag ta tag i vardagen, jag måste visa mig stark inför min familj.

..fast jag vill gömma mig för mänskligheten, skämmas i min egen lilla vrå, dölja mig själv i ett mörker.

/kn