Jag har alltid varit spontan, aldrig varit ensam, aldrig tvekat på en fylla.

Jag har alltid umgåtts med någon, jag klarade absolut inte av att vara själv, för då kom ångesten, ångest av livet. Sen att vara spontan, jag älskade känslan av att vara just spontan. Sen va de ju att jag kunde ju missa något, jag ville ju absolut vara där, eller göra just de där. Varenda cell i kroppen på mig skrek åt mig "ÅK, du måste!!!". 

Och fyllan, de va väl mitt andranamn va? Kajsa party-pinglan nilsson, -japp, de va jag. Festen mittpunkt, syndes, hördes, gladast och ja, fullast. JÄMT.

Men nu, jag älskar ensamheten. Jag njuter verkligen av varje sekund att vara ensam. Dom dagarna Walle sover och jag är ensam så sitter jag bara rakt upp och ner i soffan. Ingen tv, inget ljud eller något annat störande. De är oftast jag och kaffekoppen. Att tänka, andas, slappna av och bara njuta. Ojoj. De är magist att känna så. För så kunde jag aldrig göra förr, jag trodde aldrig att jag skulle njuta av att vara ensam. Aldrig.

Sen att festa gillar jag ju fortfarande, men absolut inte på samma sett. Sen tror jag fortfarande att jag är en party-pingla när jag väl är på humör. Jag tar liksom den platsen ändå. Men lugnet och ensamheten föredrar jag nog ändå.

/kn