Ett val som ska göra min dimmiga vardag till klarare.

Ett val som även är det tuffaste och jobbigaste valet jag någonsin har tagit.

Att ta avstånd ifrån en som står mitt hjärta så nära.

En som säger det jag redan tänker.

En som är den som jag vill vara men inte kan vara.

Och en som älskar mig precis som jag är.

Men sen lever den här personen en helt annat liv än jag. Det livet jag vill leva men inte kan. Och den här personen vill leva mitt liv men som inte är där.

Och det är det som krockar.

Det är därför jag tar avstånd.

Och jag gråter, ett par gånger varje dag.

Det är så jobbigt att det är jag själv som ha valt de här.

Men de kanske kan bli bättre sen?

Säg att de blir det.

Vi är ju så lika, vi tänker likadant, och vi hör ju ihop... Fast inte nu? De är fel tidpunkt. De måste vara så...

Jag vill vara hemma med min familj. Jag vill göra saker med dom. Jag vill inte festa mer. Men jag blir lockad varje gång. Jag vill vara hemma på kvällarna men ändå är det annat som lockar mig ut. Och det är så lätt att göra sånt med en person som inte har de jag har. Åh de är så svårt att förklara.

Jag dömmer ingen. Jag har en egen vilja och tar mina egna beslut. Men ändå blir det fel.

/kn